Vad ska du få läsa lille vän?

Ett gästinlägg av Dan Engström, @konradkrabba från piratpensionat.se om hans motiv till att välja Creative Commons som licenssystem för sina verk. 
 
Dessa eviga byrålådor. Fulla av allsköns bråte. Nåväl, ut med skiten på golvet, här skall städas upp. Med ett brak landar mitt liv på hemmakontorets matta i form av en hög med smutsiga, trasiga, odefinierbara prylar. Ett gammal gummiband som fastnat i det där gulliga suddgummit som en gång luktade hallon. Postgiroblanketter till ett konto jag inte ens har kvar. En dammig näsduk med en grågrön fläck. Minst tre miniräknare som jag aldrig lyckades förstå. Trettiofyra Rubel. Ett urblekt kvitto, troligen på en av miniräknarna. Det enda som inte verkar finnas i högen är en fungerande penna.
 
Ibland är det där en fysisk aktivitet. Ja, alltså, att man faktiskt sitter där på knä och gör jobbet. Blir dammig om händerna. Får en säck med prylar som man inte vill slänga men inte vet var man skall lägga. Men ibland är det en mental övning. Man behöver tömma den där mentala byrålådan, full med gammalt skräp, för den är faktiskt inte så lockande att skriva för. Säkert har många med mig haft den inställningen länge – det vore kul att skriva men det är ohyggligt svårt att bli publicerad och den där mentala byrålådan … tja, vem orkar lägga ner kärlek och omtanke på en historia som bara blir liggande?
 
Men vet ni, historier vill bli berättade. Jag kan inte förklara det på annat sätt. En bra berättelse i mitt huvud kräver sin rätt att bli offentliggjord. Vid varje sådan insikt har jag tänkt något i stil med “Tack för kaffet, hur skall det gå till har du tänkt dig?” Berättelsens svar har alltid varit att “Det, käre vän, är ditt problem. Jag bara finns. Du har bara att skriva ner mig.” Men då skall man förbi en redaktör som letar efter tillräcklig bred litteratur, som säljer tillräckligt mycket. Men om berättelsen är bra då, tillräckligt bra för att förtjäna att möta en publik? Tack vare Internet och web 2.0 finns nu möjligheten. Jag låter alltså min berättelse skriva sig och slänger ut den på någon site någonstans, twittrar om den och håller tummarna. Kanske får jag reaktioner, kanske får jag synpunkter och kanske får jag en läsekrets. Urvalet av vad du skall få läsa sköts då inte av en redaktör som letar efter det som många tycker om, utan av mottagaren själv som råkar snubbla över sidan och som letar efter något till sig själv. Vårt samlade, tillgängliga kreativa skapande kan bara bli mer varierat av det. Om berättelsen är så bra som jag tror så sprider den sig.
 
Vänta lite nu. Berättelsen sprider sig? Hur skall jag kunna hålla koll på mitt material om den sprider sig utanför min umgängeskrets? Gissningsvis hjälper det inte att göra som skivindustrin och begränsa eller stämma sina kunder. Mäklaren mellan upphovsman och mottagare ju tappar större delen av sin funktion. Du som hittat till Creative Commons sverigesida vet att en Creative Commons-licens gör att jag som upphovsman har exakt den nivå av kontroll jag vill ha, och att den samtidigt ger dig som mottagare stor frihet att hantera materialet på ett sätt som du går igång på. Jag råkar nämligen tro att allt du gör med mitt material är bra för både dig och mig. Så allt jag skriver lägger på www.piratpensionat.se, tillgängligt för nedladdning, spridning, redigering och faktiskt nästan vad du vill. All konst har en eller flera lånade beståndsdelar. Varför inte skriva om slutet på min minimusikal “Nära till Salt” och sätta upp den själv i ungarnas skola – jag kommer och kollar!
 
Vi har nu de tekniska möjligheterna att tokenkelt sprida vårt material från den dammiga högen på golvet. Tack vare Creative Commons behöver jag inte riskera att materialet är ute på drift, och du behöver inte riskera att jag stämmer dig bara för att du fick en cool idé vad du kunde göra med mitt material. Någonstans i mötet mellan stor spridning och god kontroll finns nyckeln till en god upplevelse för många.
 
Power to the People.