Ett gästinlägg av Christina Löfving, lärare och IT-pedagog som bloggar på Itmamman.
—
Som flitig bloggare och uppmuntrare av publicering på nätet, har jag länge propagerat för att man ska använda material som har CC-licens. Livet blir så mycket enklare då. En illustartion till en text kan någon annan ge mig och som tack hänvisar jag artigt och ger upphovsmannen cred.
Watching Bamse on the big screen av Kristofergustafsson bearbetad av Kristina Alexanderson CC (by,nc, sa)
Men. Det finns ett men. Det är jobbigt att hänvisa efter konstens alla regler. Länka till namnet på bilden, till upphovsmannen, skriva vilken av alla CC-licenser som gäller – ja, det är jobbigt. Därför struntar en del i det. Det jag märker bland elever och lärare i skolan som har upptäckt fria bild- och musiksidor på nätet är att de ofta nöjer sig med att det är fritt material. De tackar inte för maten. De bara äter. Och då faller tanken med att lägga ut sitt material under CC-licens.
För ett tag sedan upptäckte jag att allt mitt material rasslade in på en biblioteksblogg med hjälp av rrs. Inte förkortade versioner av mina blogginlägg som kunde ha gett klick in på min blogg genom en Läs mer-länk, utan bara taget. Hade biblioteksbloggarna frågat om jag ville hjälpa dem att ge dem innehåll, hade jag antagligen känt mig glad och smickrad, men nu kändes det som att komma på någon med att ta det som jag arbetat fram.
Det här med att ta utan att tänka på den som lagt ner jobb på att göra något, är inte vidare trevligt. Folk drar öronen åt sig och håller på sitt. Jag gjorde det.
Så hände det sig att jag följde Sweden Social Web Camp på håll genom Twitter. Via den kanalen kunde jag lyssna när Joakim Jardenberg, Kristina Alexanderson och Johan Grafström pratade om det här med att dela med sig. Jag tyckte de var så kloka. Plötsligt kände jag en stor tacksamhet över allt jag får ut av nätet, både när det gäller samtal, bilder och annat. Jag är en användare. Varför håller jag då så hårt på det som är mitt? Varför blir jag irriterad när andra vill använda det?
Det var så tanken på att licensiera hela min blogg under CC föddes. Om jag har en tydlig stämpel på sidan, vet folk vad som gäller: Jag vill att du använder. Jag vill ha erkännande.
Ju mer vi pratar om detta, desto mer kommer det gå upp för folk vad CC betyder. ”Inte ta utan att tacka.” Det kan ta tid att pränta in, men det kommer att gå. Om inte, kanske det kan dyka upp något om det i ett kommande nummer av Bamse? Vinklingen känns passade i en tidning om en björn som vill att alla ska vara snälla mot varandra.
Börja prata CC-licens tidigt. Börja prata om det i skolan.
—
Klippet från Sweden Social Webcamp.
För människor som inte själva sysslar med publicering är upphovsrätten i sin helhet väldigt abstrakt. Så det är en sorts framsteg att de ens skiljer på “fritt” material och annat. Rätten till erkännande är också, tror jag, den lättaste aspekten att förstå av allt som rör immaterialrätt. Det kommer ta tid, precis som du säger, men CC kommer också bli mer använt och därmed mer känt.
Ja, det är absolut ett framsteg att veta att det finns upphovsrättsskyddat material och fritt. Visst är det så. Det där steget vidare tror jag att lärarna i skolan måste stå för. Ha koll på.